Hej då älskade vän

12 års kämpande. Jag för att få dig att göra som jag ville, och du för att du inte alls tänkte göra som jag tänkte. Älskade, söta, rara, dumma häst.

Jag har hört att man ska tänka på de fina stunderna, antar att det är de gångerna du slängde av mig, men alltid såg till att jag alltid hamnade på rumpan när jag landade.
Eller när du fick oss att skratta halvt ihjäl oss när du bet mamma i rumpan när hon skulle kratsa hovarna på dig allra första gången på prov-veckan, och pappas kommentar blev: "DEN hästen behåller vi!"

Eller som när vi med gott mod skulle hoppa över ett dike och du tar sats och hoppar jämfota rakt ner i geggan så det stänkte både högt och lågt. "Stänka är roligt", tänkte du.

Eller som när jag skulle stajla för en kompis och försöka hoppa upp på din rygg, med försmå träskor på fötterna, halkar och blir liggandes på rygg mellan dina ben. Det var pinsamt så det berättar vi inte för någon.

Eller din frustration över att alla andra hästar hade längre ben än du, vilket gjorde att takten blev lite ojämn när du blev trött. Först sprang du så du hamnade en bit före den andra hästen, då kunde du slå av på takten och gå precis som du ville, alltså låååångsamt. Ända tills den andra hästen var förbi och en bit före, då var det bara att börja springa igen.

Tänk på våra skogspromenader när jag inte ens behövde hålla i tyglarna utan satt och tänkte på annat, så fick du knata på bäst fasen du ville, det blev alltid rätt bra.

Tänk när vi hamnade i en bisvärm, du behöll lugnet trots en hysterisk ryttare med bin innanför hjälmen, i håret och under kläderna. Tack!

Tänk när vi sprängde fram över åkrar och över stock och sten, vilken jäkla fart vi hade!

Vilka upplevelser du gett mig! Tack kära, kära vän.

Men jag tycker vi glömmer bort alla ilsketårar jag fällt över dig, när du inte velat gå utan man har fått leda dig hem.

Eller när du insett efter bara 50 meter att det här med ridtur, det tänker inte du vara med på, och sen backat hela vägen hem.

Eller när du glatt har stått och väntat på mig, och sen när du fick se sadeln, sprungit och ställt dig längst ner i hagen.

Eller alla gånger du mosat mina fötter, att jag inte brutit något är ett under, för du la gärna hela tyngden på foten så att det säkert skulle kännas. (jag har fortfarande märken kvar ska du veta)

Eller alla tusentals gånger du tagit dig ut ur hagen, och sprungit iväg så fort mamma skulle hämta dig. Det kallar jag humor! Tack för det..

Eller när du skenade hemåt på ren isgata och en annan gång när du snubblade på en gammal stubbe i skogen och föll handlöst. Då trodde jag pappa skulle få komma med älgstudsarn, men vi klarade oss ju!

Dumma, kära, älskade häst! Jag saknar dig så enormt!